Loosing something is never easy?

Jaha.

När jag väl trodde att allt hade börjat kännas bra här hemma i Sverige, och jag konstant försökt att intala mig själv att “Det här går bra nu!”, så är det väl själva faan att något ska gå fel.

Och – som vanligt – så kan det inte bara gå lite fel, utan det ska vara den värsta smällen av allt – jämt och hela tiden.

Jo, vad som har hänt är att jag gick ner till mitt källarförråd för att börja plocka upp mina lådor som innehåller saker som jag vill ha kvar i mitt liv, sånt som foton, gamla dagböcker, leksaker och kläder från min barndom, saker som jag har inhandlat under mina resor runt om i världen – allt kategoriserat och uppmärkt i fina lådor från Shurgaard.
Väl nere i det läskiga källarförrådet så öppnar jag dörren till mitt förråd, och märk till min stora förvåning att det finns ingenting i mitt förråd som tillhör mig!

Inte en enda låda som det står “Mia – kök” på, inte en enda kartong med något som är mitt inuti.
Men min nyckel passar i låset, men inuti förrådet finns – i följande ordning:
* 3 par jeans
* 2 resväskor, modell äldre innehållandes plastpåsar från olika mat butiker samt systembolaget
* En bambumatta i en svart sopsäck
* En dammsugare, modell gigantisk
* En blå/rosa strandbag med innehåll; ett rep, 2 pipetter, 3 doserings behållare i plast samt en sprillans ny videokamera med tillhörande (oöppnat) videoband, samt en laddare till denna.

Vad i helvete?
Jag började ringa runt till min hyresvärd och höra mig för, och de kommer och kollar och konstaterar att det “säkert bor en tjackpundare” i mitt förråd.
Jaha?
Okej.
Fine att någon flyttat in i mitt förråd – vill man bo där så kan jag vara schysst.
Men…
Vart.i.helvete.är.mina.saker?

Ja, det kan ingen svara på, för han som har hand om min fastighet är på semester och återkommer imorgon.
Det finns speciella förråd som hyresvärden tillhandahåller för saker som har funnits i gångarna och “tagit plats”, men om mina saker kan ha hamnat där – det kan bara han som är på semester svara på…

Imorgon blev idag, och han skulle ringa mig under kontorets öppettider 13-16, det var vad de lovade och svor till mig.
13:49 ringde jag – och får svaret att kontoret har halvdag idag, och alla har gått hem klockan 13.

Jag vill inte ta ut något i förskott, men tänker såhär:
1. Mina saker låg fint förpackade och absolut inte hade något värde för någon annan än mig, kanske har den personen som får en kick av att sova i källarförrådet snällt flyttat över dem ut i gången och fastighetsskötaren tagit hand om dem och ställt dem i ett annat förråd – kan vara en möjlighet.
2. Mina saker låg fint förpackade och absolut inte hade något värde för någon annan än mig, kanske har den personen som får en kick av att sova i källarförrådet snällt flyttat över dem ut i gången och fastighetsskötaren tagit hand om dem och snällt kört dem till soptippen – är något som inte kan ha skett, då ingen information har gått ut de senaste 4 åren om att det ska rensas i källarförråden, och alla boende bör gå ner och se efter sina förråd om något saknas så detta kan ses igenom mot de saker man hittat. Om detta har inträffat – då har ett lagbrott begåtts.
3. Att någon trodde att mitt förråd var deras, och irriterat flyttat mina saker till ett annat förråd – och att denna person hör av sig snarast så jag kan få lugn i min själ.
4. Att alla mina saker är borta – och då ger jag upp. Allt. Punkt.

Men enligt mamma så ska jag “Bita ihop och gå vidare”, oavsett vad som har skett.
För när mammas saker brann upp som fanns på landet, då jag var 4 år, så “bet hon ihop och gick vidare”.

För att bara nämna att när hennes saker brann, så hade hon redan 1 barn och fick snart ett till, en man som hon levde med (som hon fortfarande lever med) och ett hem med saker hon haft genom sitt liv.
Jag är om 3 veckor 28 år, jag har ingen man, inga barn och allt jag gjort i mitt liv kan möjligtvis vara försvunnet för alltid. Jag har ingen som bryr sig att jag kommer hem tryggt, eller ett barn som jag behöver ta hand om 24/7, men jag hade foton och döda ting från hela världen som jag har köpt i viljan att inreda mitt hem med. Jag hade mina minnen och min egna historia nedskriven i dagböcker sedan 5 års ålder, alla kärleksbrev från den viktigaste personen jag mött som jag förlorade, alla foton från skoltiden, puberteten, resorna över hela världen…

Och nu kan det vara så sorgligt att allt det som jag har skapat, sparat och gjort – kan vara borta.
Och är det så… Hemska tanke… Men skulle det vara så – då är det ingenting värt.

Men, tills jag fått svar från han som vart på semester och som gått tidigare idag utan att ringa mig på utsatt tid och återkommer i tjänst på Fredag – tills dess, så “Biter jag ihop och går vidare…”